Du vet inte.

första gången jag såg dig. satt jag längst bak i bussen, nästan osminkad, lockigt hår och en ful tröja, men ändå kollade du på mig precis lika mycket som jag kollade på dig. fan. jag kan aldrig ha lockigt hår för då tänker jag på dig, jag kan inte vara osminkad för då tänker jag på dig. jag har slängt den fula tröjan, och jag får ont och en stor klump i magen varje gång jag sitter på bussen och vet att du ska gå på. men inget slår den känslan när du ignorerar mina sms, när du ignorerar mig. fan.  jag känner mig hemsk, ful och tiotusen saker till när jag märker att det är mig den är fel på. varför skulle du vilja ha nån som mig när du lika gärna kan få vemsomhelst.   jag ångrar tiden på mitt rum när jag trodde det var du å jag. men medans det igentligen inte fanns något i hans huvuf förutom ett engångsligg. fan.fan jag är så jävla störd som inte ens kan hitta något riktigt. om det finns någon riktig där ute för mig så skulle han nog behöva komma snart innan mina depressioner trycker fram mig framför bussen. fan vilken bra ide, framför simon.